Ut med det gamla, in med det nya

Första modellen som fick 2,4 Ghz blev min lilla Extra. Den fick Spektrums ganska nya mottagare som är en femkanalare med 6 utgångar utöver batteriutgången. Detta fattade jag inte riktigt, och sätt länge och försökte programmera radion tills jag läste bruksanvisningen för mottagaren. Den har två stycken utgångar för skeven, en liksom inbyggd y-kabel. Smidigt men ändå lite konstigt?

Quick-Fill är verkligen bäst

Du Bro's Quick Fill är verkligen en fantastisk liten sak. Jag använder dem på alla mina metanolmodell och de funkar jämt. Inget kladd, och det går såväl att tanka i som att tanka ur i samma ventil. Nu hoppas jag bara kunna hitta en lika bra ventil som funkar för bensin.

Tröstköp på semestern

Så har jag då varit ute och åkt med husvagnen några veckor. Det här året helt utan flygplan. Emellanåt blev ju det en mycket svår prövning, varför behovet av tröst kunde bli mycket svårt. Vi var i Göteborg och medan flickorna shoppade loss i klädbutiker tog jag mig naturligtvis till Majorna och handlade några påsar smågodis. Vad jag ska med det dyra aerodynamiskt utformade aluminiumröret till har jag ingen aning om, men visst är det snyggt?

Lucköppning

Det luktar gott i Hobbyrummet. Och ännu har jag bara hunnit glutta lite på locket. Det har ju kommit lite grejor i emellan som krånglande pelletsbrännare och trasig tvättmaskin. Men nu står jag i begrepp att sätta igång att bekanta mig med nya sändaren. Jag har dock bara två mottagare. Vilka två modeller ska först få smaka på 2,4? Väldigt svårt att bestämma mig, faktiskt, men det lutar ju trots allt åt att wursten kommer först...

Hobbyrummet tar lite semester

Lägg märke till det fina bom- och kilförbandet. En variant i även till steget ovan med en lite bambugrillpinne som sprint.

Lätthållen är flygplansteknik. Och själva stegen är stringhyllor, även de kan man väl kalla flygplansteknik eftersom de är mycket lätta. De har en avancerad sandwichkonstruktion som förmodligen utvecklades långt innan ordet blev populärt.

Baksidan på sjöflyg

Sjöflyg är roligt. Men blött. Och vissa komponenter tycks inte gilla vätan någon vidare. Första försöket med Seagull innebar ju att modellen låg upp och ner i vattnet i ca fem minuter med all elektronik ordentligt dränkt. Uppenbarligen gillade inte fartreglaget detta. Detta brände sönder när jag dagen efter försökte använda det igen. Och acken blev rejält het innan jag fattade att det var något på tok. Så nog var det en rejäl kortslutning där inne, under krymplasten.

Projekt sjöflygplan, nu med video

Lägg märke till de analoga fiskmåsarna, med ställbar anfallsvinkel, på slutet av filmen.

Projekt sjöflygplan

Jag vet, ett fruktansvärt fantasilöst namn, men det har varit så stressigt, med hobbyrummet i exil, att jag inte hunnit fundera ut något bättre. Seagull. Låter som ett billigt ARF-kit från GWS eller nåt?

Hur som helst. Jag får inte upp den. Den sitter som klistrad i vattnet.

Till slut gjorde jag fegistestet och handstartade modellen för att se om den kunde flyga över huvudtaget. Och det gjorde den. Men till slut övergick den i en okontrollerad halvroll och störtade i vattnet. Och jag kunde inte häva rollen eller hade sinnesnärvaro nog att flyga hem den inverterat. Det blir att svårare att flyga sida-höjd-modeller allt eftersom jag vänjer mig av vid det.

Och tittar man noga på konstruktionen kan man faktiskt räkna ut varför det inte funkar riktigt.

Någon som törs gissa varför den mystiska halvrollen inträffade?

Videosar kommer så fort jag får tillgång till mera lina.

Hobbyrummet flyttar utomhus

Nu kan jag inte skälla på ljuset i alla fall. Hobbyrummet har flyttat utomhus, i fullt solsked. Här är ljussättningen lite softat under några lager bubbelplast.

Problemet med Gilesen är att den rensat ett trottelservo. Och med nytt servo gick den som en kratta. Det hittar liksom inte sin position. Likadant med ett tredje servo. Så det är bara att bita i det sura äpplet och konstatera att det inte funkar med gummiupphängd motor och servot i kroppen. Så nu måste jag flytta fram servot till den del som sitter framför gummiupphängningen. Det kommer att bli trångt. Önska mig lycka till.

Snålheten bedrar visheten, som vanligt

Vid senaste tävlingsomgången på Ålleberg så dog min Wurst lite oväntat i samband med en faktiskt ganska mjuklandning. Jag misstänkte direkt att det var kabelbrott då nosen har fått sig en del törnar än hit, än dit.

Och mycket riktigt var det så. Dock blir jag nästan lite sur på mig själv. Här jag har uppenbarligen använt billig så kallad kopplingstråd. Den är dålig på många olika sätt. Dels är den förtennad, eller möjligtvis förnicklad. Varför den är det, vet jag inte. Men den är hur som helst mycket svårare att löda än riktig servokabel som ju alltid är ren koppar. Dels är den inte alls lika mångtrådig som riktig servokabel, och det straffar sig ju uppenbarligen. Hade jag haft en extra super mångtrådig kabel, hade detta inte hänt. Jag tror att kopplingstråden bara har sju kardeler, men riktig servokabel har nog minst 21, förmodligen ännu fler.

I fortsättningen ska jag bara köpa extra bra servokabel, med bra area, och bara silikonvarianten. Att missa bra flyg på sån här klantighet bort ge extra minuspoäng.
Kontaktlimmet på tork efter lyckat kirurgiskt ingrepp som dessutom inte är det första.

En smula överdrivet?

Det ska vara lite fint i hobbyrummet. Man måste liksom tänka på sin arbetsmiljö. Och allt är ju inte bara flygplan. Utan en vällackad ekparkett i sprutboxen kan också få humöret på topp.