Här hade jag efter förra "landningen" bara limmat rakt av med epoxi. Den här gången förstärker jag med sex stycken kolfiberstänger som jag placerar mitt i fogen. Limmar med CA.
Limmar träbitarna på nytt med 30 min great planes epoxi. Ett lim som är "avsett för modellflyg", som Arnold en gång uttryckt saken.
Men även här ska jag förstärka med lite nytt material så att det går sönder lika lätt igen. På denna sida hade jag slarvat lite. Just nu härdar limmet under min värmelampa, jag hinner äta frukost under tiden, sen är det bara "på't igen".
Jag kan inte rå för det, men jag känner något slags dragning till insuget. Ju större desto bättre. Kan det har något med barndomen att göra? Är det freudianskt? Eller är det bara så enkelt att att Puch-trimmar-metoden slår igenom. Borra så stort det går?
Den tyngre motorn krävde placering av acken långt bak i bakkroppen. Och då gick det ju inte med ett platt ack, utan jag fick löda ihop en ny fyrkantig. Men det känns bra att kunna justera tyngdpunkten utan att behöva addera något bly.
Och dels fixat med så banala saker som att byta gångjärn till köksbänken i nya husvagnen bara för att de gamla var lite rostiga. Ja-ja, förhoppningsvis ger det poäng som går att byta mot flyg.
