DS, Dark Side, Downside

Inte bara Dynamic Soaring. Utan också beviset på en lögn. Jag ljög alltså i förra inlägget. Dubbelt upp, dessutom.

Dels hade jag ju undersidorna kvar. Och dels är det inte "bara" att klarlacka. Hur jag än försöker, går det inte att klarlacka båda sidor samtidigt, det är dömt att misslyckas. Så jag får helt enkelt sätta fokus på en sida och försöka göra den snyggt.

Sen är det ju det där med skarvarna vid maskeringarna. Med många olika lager som först svart linje, sedan silverbas, guldbas, pearl och kanske 5-6 lager candy, så blir det ju dessutom ganska höga skarvar att fylla upp. Att fylla dem helt, skulle nog addera för mycket vikt. Så jag kommer nöja mig med att göra nåt slag mjuka övergånger.

Men icke desto mindre kommer det att innebära ytterligare omgångar av att slipa, lacka, slipa.

Så det är inte "bara" att klarlacka än. Men det känns samtidigt mycket tillfredsställande att börja skönja ett slutresultat. Ena ovansidan är dock inte dekorerad än, har svårt att bestämma mig för design såväl som kulör. Men jag tror jag ska försöka göra nåt snyggt.

Bara klarlacken kvar...

Nu börjar det likna nåt. Den candyröda i mitten, på guldbas, går dock inte att reproducera, den måste ses i verkligheten för att komma till sin rätt.

Vallar sina egna skidor

En stolt far i hobbyrummet tittar på när 11-åringen och 9-åringen vallar sina egna skidor. Och dom gör det bra, riktigt bra.


Först smälta på vaxet.


Sedan arbeta in det och verkligen se till så att det hamnar överallt.



Först sickla av med en träkloss, och sedan polera med nylonstrumpa (är nog faktiskt farmors strumpa).

Sedan blev det lillasysters tur. Storasyster var inte sen på att visa hur man gör...

Nu är det pay-back time i hobbyrummet.

Kärt återseende

Det här är nog mitt stoltaste hemmabygge. Har legat i träda länge nog. Flyger fint. Senast på osthanget.

Som en cancersvulst på flygkroppen

För att travestera det famösa citatet av Åke Green när han böghatade från predikstolen.

Men det är lätt att man lackar ur lite, och försöker projicera frustration på nån annan när egna tillkortakommanden uppstår. Här vingen på ena oceloten som svullnade upp och sprack på ett konstigt sätt. Varför? Gissa vad som händer när man våtslipar med vatten och kommer ner i skiktet av balsa?

Bara att sprätta upp, låta torka, fylla med CA, och så spackla, slipa, spackla, slipa, på med filler, slipa, mera filler, slipa.

Osv.

Slipa, slipa, slipa

Som jag slipar. Vet inte hur många timmar jag slipat de senaste veckorna. Men nu börjar det likna nåt. Är ganska kontemplativt, också. En begränsning är att inte slipa mer än vad huden på fingertopparna hinner växa. Annars gör det ont, mycket ont...

Den flyger, länge leve the Cube!

Jorå, tredje gången gillt så flög den faktiskt ganska kontrollerat. Så pass att jag kunde tömma två ackar i alla fall. Snyggt? Näe, det ser förfärligt ut i luften, den vaggar fram om tillbaka som nåt slagsmissfoster, kanske samma typ av aerodynamiska felaktigheter som inavlade guldfiskar som ju blir såna där slöjstjärtar, i akvariet, du vet. Man ska ju tänka luften som en vätska för att förstå aerodynamik bättre.

Hur som, förfinandet av framför allt tyngdpunkt i båda ledderna kommer att fortgå. Liksom val av lämplig musik till ett aeromusical-program. Förslag mottages tacksamt... ;-).

Thinnertrasan vandrar mellan husen

Nu har jag slagit på stort och köpt riktig filler, eller slipgrund som det kallas på svenska. Inga mer experiment. Torkar bra. Luktar starkt. Spelar pop. Känns som 70-tal.

Första riktiga lackeringen i hobbyrummet

Under 70-talet höll ju jag och storebror på en del med motivlackering. Häromåret hittade jag en del gamla färgburkar hos lillebror som räddade undan inlämning till miljöstation. Att känna lukten av Du Ponts enkomponents akrylfärger kändes ganska konstigt. Mammas gata ska lukta kanelbullar, inte nagellack gånger ett hundra i styrka.

Hur som, den intensivt röda hade tyvärr torkat sönder. Så jag blandade lite orange med lite vinröd och fick efter ca sex lager fram den här kulören på en silverbas jag lagt av Biltemas vanliga hobbyspray. Riktig förtunning har jag inte ens försökt få tag på, men chansade med lite cellulosathinner som den lokala billackeraren faktiskt hade stående. Och det funkade.

Kulören går inte att ge rättvisa i vare sig tryck eller på webb utan måste ses i verkligheten, då den liksom är levande. Olika ljusförhållanden ger också helt olika kulörer på ett helt annat sätt än med vanliga färger.

Undrar om den kommer att flyga bra, också?

Många roderhorn blir det

Ett nytt projekt danas i hobbyrummet. Ska bli mycket spännande att se om det funkar. Har för en gångs skull hittat på själv, helt utan förebild. Brukar ju inte funka så bra, men jag känner ändå nåt slags tillit den här gången.

Det enda jag utgått från är vingarean som ligger på lite drygt pizzans, jag hamnade på 18 kvadratdecimeter. Och så har jag bestämt rationella mått ur den gröna skivan. Jag har till och med använt det gångjärn som redan finns där. Bara tejpat och sedan fasat med slipkloss. Mycket rationellt.

Barnens känsla för detaljer

Jag hittade den här bilden långt in i gömmorna i hobbyrummet häromdagen. Den är från mitt första år som modellflygare, och då var barnen mycket mindre. Så små att de ofta var med. Och deras engagemang var det oftast inget fel på.

Den här bilden funkade som dekor till min första radioväska. Det var en billig plastväska som följde med en sticksåg för länge sedan. I locket fanns en infälld etikett av karton. Den vände helt enkelt barnen på och ritade denna fina bild.

Lägg särskilt märke till detaljer som fackverket i stabbe och fena. Fascinerande, tycker jag. Liksom den glada pappan som utbrister i ett emfatiskt "Ja" i stundens hetta. Tror sjutton den, på spakarnas läge kan man ju lätt se att han tränar kvickroll. Eller hur?

Lackeringsverkstaden är igång igen

Det började med en ny huv till Home Runnen. Och nu är jag igång med totalrenovering av båda mina ocelotvingar.

Häromdagen luktade det eneträ och linolja i hobbyrummet. Nu luktar det polyester och "riktig" billack. Vet inte om det är någon allvarlig störning som får mig att tycka att det också luktar gott. På sitt sätt, liksom.

Hur som helst så torkade det eländiga sprutspacklet till slut. Och jag har ni i princip slipat bort alltihop. Det är sånt som kallas meningsfull fritid.

Materialval är inte alltid lätt

Jag ska tillverka stötstänger till min infällbara landställ till min stora depron-spitfire. Men vad ska jag välja?

Just dessa stötstänger måste ju vara bra på både drag och tryck. Och de ska helst inte addera någon nämnvärd vikt.

Stålet, den längst till vänster, är 1,2 mm. Klenare blir för böjlig.

Balsalisten är ca 3 mm. Den verkar styv nog.

Kolfibern är 2 mm. Klenare blir för böjlig i tryckbelastningen.

Någon som vågar gissa vad dessa väger? Någon som vågar gissa vilken stång jag kommer att välja?

Första gången under 100 gram

För första gången har jag kommit under 100 gram med ett "riktigt" bygge. Hovrar fint i hobbyrummet. Nu kan jag knappt bärga mig i vänta på jungfrutur, men förmodligen kommer en sådan att ske i en gympasal nära dig under förmiddagen.


Pull-pull är bäst. Och går faktiskt snabbare att installera än stötstänger.

Jag har sparat 7,1 gram

Mycket spännande var det. Genom fräsningen har sparat 7,1 gram. Jämför med vad den vägde innan. Med bygget av frösstosen, och själva fräsningen, såg tog det nog ca 7 timmar. Alltså ca 1 gram per timme. Frågan är väl om det ska anses kostnadeffektivt?



Och så "förlorar" jag 1,9 gram om jag hänger dit de här hjulen. Kanske skulle låta bli det i alla fall?

Men nog ser det ganska hot ut?

Full fräs i hobbyrummet

Förlåt banal rubrik. Kunde inte hålla mig.

Efter några misslyckade försök med hemmabyggt fräsbord och därefter konsultation av Lennart Olsson har jag nu fått igång en fräs som tycks bra att arbeta med. Visst blir det snyggt? Och lätt!

Nu är det nåt på gång

Jag planerar att göra en "Lennart". Önska mig lycka till. Och våga gissa hur många gram jag kommer att spara.

Kul i hobbyrummet

Ibland har jag och Märta himla kul i hobbyrummet. Borra i pelarborrmaskinen är alltid något alldeles extra. Och det var längesedan vi skrattade så mycket tillsammans, som när vi skulle tillverka mikrofonstativ till Julaftonens Singstar.

Omröstningen avgjord

Den stora omröstningen om vilket som skulle bli nästa projekt är nu avgjord. Folkets krav pekar väldigt tydligt på att det är Kawasakin jag ska ta itu med. Däremot har det inte sagts något om det ska vara el-varianten, eller PSS-varianten. Borde kanske börjat med en kontrapropositionsvotering.

Men, som den läsare som följer denna inåtvända blogg redan noterat, så har jag parallellt med en till synes utåtriktad demokratisk process, valt att helt bortse från läsarnas mening och redan innan tiden gått ut, påbörjat det projekt som det enligt omröstningen finns minst stöd för. Jag har agerat djupt odemokratiskt. Jag har svikit mina läsare. Jag har frångått de mest fundamentala principerna för nåt slags respekt för en folkopinion.

Å andra sidan tyckte ju de läsare som har röstat fel. Jag har ju lyssnat med den stora tysta majoriteten som Nixon sa i november 1969 när han trappade upp kriget i Vietnamn.

(Nu känns det som om det här håller på att spåra ur igen, är det all styren?)

Hur som helst, vi kan väl vara överens om att jag ganska omedelbart fick mitt straff med sprutspacklet som inte härdar. Det finns nog en gud, trots allt?

Ofta går det bra, ibland går det dåligt

Alltså, oftast tycker jag att jag är ganska framgångsrik i hobbyrummet. Att jag löser problem och lyckas med saker som kanske från börjar ter sig lite tröstlösa.

Men så ibland vill det sig liksom inte. Och hela det här projektet verkar vara ett sådant. Jag har ju lovat att berätta hela historien från början, men just nu ids jag inte det heller, bedrövad som jag är över det senaste misslyckandet.

Jag var färdig med reparationerna av vingens undersida, ny kolfiberbalk, och nytt ytskikt av glasfiber där det saknades. Och gick igång med spackling och slipning. Och spackling och slipning. Och mera spackling och slipning. Egentligen hatar jag det jobbet. Eller älskar det. För när man går i mål så blir det ofta ganska bra. Och det är så stor skillnad på att spackla upp en bil jämfört med ett modellflygplan. Att det finns dem som orkar fixa finish på en stor jänkare är inget annat än beundransvärt. Det är så mycket arbete bakom en snygg finish.

Hur som, jag tvekade länge på att sprutspackla eller inte. Valde ändå att göra det, fast givetvis med pensel. Det funkar i princip lika bra. Sprutspacklet är tungt, men det mesta ska slipas bort. Och det ger en bra yta och slipper svåra övergångar mellan t ex vanligt mjukt spackel och stenhårt kolfiber/epoxi.

Vad jag förstått har billackeringsbranschen helt frångått sprutspackel, mycket på grund av rostproblem, att det band för mycket fukt. Och att de i stället använder sig av en "filler" vilket väl i princip är samma sak, fast tunnare och tätare, och att den förmodligen är baserad på tvåkomps akryl (som jag inte vet om det är polyuretan eller inte, men kanske?) i stället för det gamla sprutspacklets polyester och krita.

Hur som, jag hade en gammal burk kvar sedan jag gjorde i ordningen Califen. Men jag hittade ingen härdare. Körde med vanlig plastic padding-härdare enligt principen "polyester som polyester". Jag la upp det i går morse. Ska härda fullt ut inom 2 timmar. Nu har det går 24 timmar och det har inte börjat härda.

Jämmer och elände. Men jag ska försöka få igång processen med min "ugn" som syns på bilden. Där är ca 50 grader nu. Också bra för epoxin, den härdar fullt ut vi 55 grader.

Tänk positivt, foten i kläm? Jajamensan!