Ett nytt projekt växer fram

Först misströstade jag, det kommer att bli för tungt. Men nu har jag kommit så lång att jag börjat kunna skatta vikten. Jag tror (läs hoppas) att vikten stannar vid 180 gram. I sådana fall tror jag att jag kommer att få en konkurrenskraftig vingbelastning.

Spännvidden är 80 cm. Principen är en Wurst. Arbetsnamnet är Indoor Depron Worst Combat Killer.

Nu handlar det inte om att väga grejorna sådär på en höft. Utan det är tiondelarna som gäller. Ser direkt att jag kan spara mycket på skevrodren...

Mycket drivlina blir det.


Ska bli spännande att se om denna blir klar tills i kväll.

Hjälp, tomt arbetsbord!

Och nu då? Vad ska man göra nu? Hjälp!

Pizzan är klar och står och stampar för att bli provflugen. Spitfiren är lite undanstoppad i väntan på våren. Är ju inte mycket kvar på den heller för den delen.

Och där står bordet tomt, inbjudande, uppfodrande, ja, rentav kanske lite ångestskapande. Det jag skulle vilja göra är att knåpa ihop en ny inomhusmodell i Depron som passar till 100-grams drivlinan. Men då vill jag ju att det ska bli en modell som är snygg, häftig och har prestanda som slår alla andra.

Dubbeldäckare, skalaförebild, vingprofil, vingbalk, ja, frågorna är många inför ett sånt projekt. Och bordet står fortfarande där och gapar tomt. Stressen kryper sig på, det drar ihop sig mot jul och diverse förpliktelser. Inte kan väl en ARF vara lösningen?

Produktionsbortfall

Ibland kommer det andra saker emellan. Kvällens övningar började med att jag en gång för alla skulle göra mig av med den mycket irriterande sladden på golvet. Och så startade det stora dominospelet. För att över huvud taget komma åt lådan där jag har vägguttagen liggande var jag tvungen att färdigställa inbyggnaden av patch-skenan i garderoben. Det jobb som bara blivit liggande sedan jag var nyopererad. Då klarade jag ju inte av att arbete med armarna ovanför brösthöjd.

Och nu handlade det om att arbeta uppåt inne i garderoben.

Många timmar senare kunde jag dock njuta av att ha hela bredbandanläggningen på en snyggt utdragbar skiva. Och alla mina små burkar med div elmaterial är återigen åtkomliga. Så nästa gång jag är tillfälligt färdig med mina modeller, kan jag ge mig i kast med att smälla upp det där vägguttaget jag så väl behöver.

En påse smågodis

Var på kurs i Stockholm och faktiskt, hör och häpna, det blev en en lagom stund över för att ta en sväng förbi Roffes Modellflyg när Norrtull (tur att man kan boka tågbiljetten som själv vill).

Utan tvivel är detta en hobby som på olika sätt få mig att känna mig ung. I affären, där det finns möjlighet att klämma och känna, lukta, beskåda, väga och diskutera, så blir man ju som en åttaåring i en godisaffär. Vad ska jag välja? Hur får jag bäst valuta för mina surt förvärvade slantar?

Med en blandning av lätt ångest och upprymd tillfredsställelse kunde jag dock ge mig iväg hemåt med en komplett drivlina till Pizzan, som dessutom innehåller några olika alternativ på val av ack. Ska bli mycket intressant att se med hur mycket jag kommer att minska vikten med denna setup. Är rädd för att jag också måste byta alla servon mot något lättare.

Bästa roderhornen i stan?

På hangkanten är roderhorn av plywood oftast överlägsna de i plast. Särskilt på vintern. Till Pizzan, mitt första depronbygge, var jag inte helt klar över vad jag skulle välja. Men så kom jag på att jag hade ett "ark" med 0,4 mm plywood. Det blir ju i alla fall inte tugnt. Och säkert överlägset de där små löjliga slow-flyer roderhornen.

Kritiska moment för att få till linkagen bra, är naturligtvis att man borrar med rätt borr. Jag har en uppsättning borrar i bra storlekar, går att köpa styckvis hos järnhandlarn. 1,6 är nog en favorit som brukar passa kvicklinkar (nästan 1/16 tum) men här kom 0,8 till pass. Blev också glad över att det faktiskt gick att klämma fast i chucken, det brukar sällan gå under 1 mm.

Roligast av allt, under denna session, var nog dock att plocka ner min sedan tidigare tillverkade z-böj-tång. Det gick så geschwinnt att sätta upp alla roder. Krympplastade, först med tändare, depron smälter fort... Sedan med lödpennan.

Pizzan flygklar på två kvällar

Fascinerande. Kommer med säkerhet att bli fler depronbyggen framöver. Efter blott två kvällar är den flygklar. 203 gram. Förmodligen mycket övermotoriserad. Jag gissar att byggtiden blev omkring 7 timmar, defintivt under 10. Så hade jag lagt tre timmar på dekoren, så hade den ju dessutom blivit snygg...

Depron är kul

Jag har haft flera skivor depron stående i ett par år. Det ångrar jag nu. Det var kul att bygga i , och gick fort. En flygande maskin på mindre än 50 minuter:

Lycka är att löda i hobbyrummet

Häromkvällen hade jag en sån där fulländad stund då bara allting stämde. Dels hade jag rätt material hemma, och dels hade jag rätt verktyg. Som ett extra plus utvecklade jag också ett nytt verktyg, eller maskin om man så vill. En löd-fläkt. Av en skrotad gammal dator.

Se så bra röken blåser undan då fläkten är på. Annars har ju den där rökstrimman en fantastisk förmåga att antingen hamna i näsan, eller i ögat. Nu är det problemet ett minne blott.

Och för den som själv inte gjort det, är det nog svårt att förstå. Men lycka går faktiskt också att uttrycka som en snyggt lödd multiplex-kontakt som tar hand om alla fyra servona från vingen.

Bygget av en "ARF" gå vidare

Löda tycker jag är roligt, särskilt när man har rätt grejor till det. Och här kommer det att bli en hel del lödning, den saken är klar. Fyra servon i vingen till en gemensam kontakt.

Och sätta upp linkagen är också roligt. Men jag är lite tveksam till de medföljande prylarna. De verkar dock ganska okej. Till och med bitar av bränsleslang fanns med i påsen. Är det det som är ARF?

Några små sviter från höstcombaten

Höstcombaten fick ju en del följder. På min maskin blev de dock inte särskilt ödesdigra. Såhär ser framkanten av vingen ut efter en rejäl smäll i luften. Bara lite veckad Oracover. Med strykjärn och kraftigt tryck med trasa är den faktiskt som ny igen.Denna skadan var dock av allvarligare natur, för det syntes inte riktigt heller, den låg liksom under en massa lager av tejp. Förra gången slet jag av antennen och bestämde mig för att inte ha en hängande och slängande antenn. Så jag la in en vanlig migsvetstråd runt hela fenan, den är ju förkopprad ståltråd, vilket jag bestämde mig för har utmärkta antennegenskaper. Och räckvidden har varit nog så bra.

Men vid övergången hade antennkabeln slitits av då kropp och fena separerades på grund av dålig sammanfogning, läs tejpning.

Nu är den dock fit for fight igen.

Bara mycket långsamt framåt

Spitfiren är inte flygklar. I själva verket har det inte hänt nånting med den på två veckor. Är själv lite överraskad. Men dels har jag gått bet på servoinstallation till landställen. Fick helt enkelt inte plats med servot på det sätt som det är tänkt. Har provat med ett miniservo, men inte heller det får plats. Funderar på att kalla in landställsservoinstallationskonsulten Henry.

Och till råga på allt har jag också gått bet på programmering av radion, en MC 20. Jag vet inte hur jag ska komma åt att styra landstället till kanal fem. Tycks inte finnas någon spak eller pott som styr kanal 5.

Så jag har nog redan ledsnat lite.


Vilket visade sig här. Plötsligt blev det kul med grovslöjd. Har kapat till ett hörnskrivbord och försett det med snygga hemmatillverkade kantlister av ek. Skrivbordet är på plats, och därmed en dator närmare köket.

Det är väl vingen som gör det?

Speglar mig i glansen

Jag har bara packat upp och tittat på delarna. Så långt mycket nöjd.

Den sista färden

Det var med mycket stor förväntan som jag i tisdags genomförde min "nypremiär" med Capen. Det var ju faktiskt dessutom andra gången för min del.

Till den här omstarten hade jag dels lagat upp kroppssidorna ordentligt och lagt ner mycket jobb på att få en tillförlitlig tankinstallation och var därför ganska trygg med att jag inte skulle få motorbortfall.

Och nog kände jag mig ganska nöjd där den stod på mekbordet och glänste i höstsolen. Svårt att tänka sig att den faktiskt varit död två gånger.




Tyvärr fick jag inte med mig något vittne, så jag har inga flygbilder. På videon här kan man dock se vilka fina "ground handling characteristics" den hade, som det alltid brukar stå i RCM&E:s tester.


Och tror mig eller ej. Mellan de båda klippen ovan, har jag faktiskt haft den upp i luften. Och den flög riktigt fint. Motorn har ju en gång som är helt fantastisk, påminner mer om en stor bensinare än den tvåtaktsmetanol det är. Undrar hur mycket det är dämparen och hur mycket det handlar om porttider och sånt?

I alla fall, jag flög först ca fem minuter och gjorde två lyckade landningar, den ena med lite studs, men inget dramatiskt.

Sedan tog jag in den i depån för att mäta bränslemängd och kunna skatta faktisk flygtid på den. Tankade upp igen och ut för en andra flygomgång.

Men låt oss här stanna upp en liten stund och ställa några frågor: Borde jag inte varit nöjd här? Borde jag inte satt mig i solskenet och beundrat en vacker modell och en lyckad reparation och en mycket lyckad nypremiär?

Jo, naturligtvis. Och jag ställde mig även den frågan ensam där ute på fältet. Och vad fick jag för svar:

"Tanka upp, du vet aldrig när du kan flyga nästa gång igen", som en pubertal yngling som tror att det är sista gången...

Taxar ut och känner mig trygg med modellen, trots att jag alls inte är det. Har ställt om utslagen för att få lite mer roderharmoni, men är inte alls van vid att flyga en modell som kräver sidroder för att svänga.

Nåväl, upp i luften igen. Den rullar inte många meter förrän den flyger, dragkraften 1:1 mot vikten. Ligger länge och tränar på åttan med aktivt sidroder. Nöter verkligen in hur den klipper på hög höjd. Gör en loop som faktiskt blir riktigt snygg och en stall turn som säkert hade fått poäng även av en kritisk domare. Avstår dock från att prova rollen i det här läget. Känner att jag gör allting rätt.

Känner mig helt enkelt väldigt nöjd. Och kanske lite duktig.

Så, bestämmer mig nu för att lägga resten av bränslet på att träna landning. De första landningarna tar nästan hela banan i anspråk, det är ju helt vindstilla. Jag sänker sedan tomgången en liten aning och ger lite mer tid och utrymme till såväl baslinje som final och nöter sedan in fem lyckade landningar där jag sätter den precis där jag vill ha den. Snyggt och odramatiskt.

Jag upplever kontroll.

Vet att jag fortfarande har bränsle kvar och bestämmer mig för att träna på touch and go. Mest för att det är kul och att det är bra träning på var jag har modellen nånstans. Och nu behöver jag ju inte sänka farten lika mycket som vid riktiga landningar. Utan kan gå förbi med en hastighet som är tryggt över stallfart.

Jag vänder borta vid diket i öster och svänger in på en snygg final. Ligger lite norr om banan och behöver justera in den något åt mitt håll. Jag står ju nu i den södra pilotrutan då solen är så låg så här års.

Är på väg in mot fältet i snygg kurs, ca 1,5 meters höjd, har lagom gaspådrag och är nästan framme vid vid helikopterpadden.

Och så bara välter den.

Den klipper.

Den stallar.

Den dör.

Tyst packar jag in resterna i bilen. Inte för att jag vill ha den med mig hem. Men man måste ju städa upp efter sig.




Har jag då lärt mig något? Jag vet inte. Det jag känner att jag lärt mig är att cappen är en dåligt flygplan. Förmodligen är inte det hela sanningen. Men att det är ett klippbenäget och bitchigt flygplan är nog helt sant. Kanske skulle man kunna göra det snällare med lite skränkning i vingen eller större stabbe.

Men just nu känner jag mig trygg med att den kommer att gå i pannan i vinter, om inte Markus är intresserad av lite intensivvård.

Drivlina och radio funderar jag på att använda till en Spitfire i 60-storlek. Blir det övermotoriserat, mån tro, med en 1.08?

Snart i luften igen

Kroppen gick ju tvärs av sist. Trasig balkar på insidan. Nu har jag förstärkt ordentligt även från utsidan. 1,5 mm plywood som jag fräst ned i sidorna.




Oket till pull-pull-systemet till sidan hade ju också spruckit i småbitar. Och servot var rensat. Jag filade till ett nytt ok i aluminium.

Wurst RDS 3.0

Nu är den provflugen och det visar sig att den funkar bra. Om den är bättre än Davids går inte att säga än, då måste den provas i hårdare vind och jämföras direkt. Här några bilder från renoveringen.
Wursten ligger blank som ett nybonat golv. Jag spacklade ingenting, utan har bara tejpat om den helt och hållet och sedan klätt med Oracover. Blir ett förvånande bra resultat.

Här är väl den viktigaste detaljen av mitt hemmatillverkade RDS, Rotary Drive System. Två servoskivor får fungera som medbringare. 1,5 mm pianotråd i den grövre blå stötstångsröret från Sullivan. Pianotråden är CA-limmad i det grå röret. Jag tror att det bidrar till vridstyvhet.

I ändan bara en 90-graders vinkel som sticks in i skevrodret.


Här översikt på monteringen. Att använda stötstången som böjlig axel har jag inte sett förut, eller kommit på själv. Visst flexar det en del, men i det här fallet är ju det en fördel. Frågan är om det kommer att flexa för mycket för DS, men jag tror inte det. Den är t ex väsentligt styvare än Henrys avfjädrade linkage.


Dekorationen har väl en del övrigt att önska. Men den syns bra på hanget.

Renoveringen av Wursten påbörjad

Och vad hittade jag där? Jo, en rejäl pinne som satt instucken mellan kroppen och framkanten på vingen. Kändes lite kul.

Allt som allt har jag lyckats tejpa av 22o gram, och då återstår ändå lite på kroppen. Jag har dessutom plockat bort lipoacken jag hade till belysningen i vintras.

Nu ska jag först limma ihop alla sprickor som finns i vingen. Därefter fästa upp kolfiberröret ordentligt. Förmodligen med polyuretan. Sedan ska jag spackla hela ytan i hopp om att få en slät yta att fästa första tejplagret mot.

Har funderat på papp, men det är tydligen inte godkänt?

En skada som inte syntes

Jag kan ju egentligen det här med träarbete. Frågan är dock hur mycket jag kan, eller kunde, om flygplanskonstruktion. Och då i synnerhet rekonstruktion.

Vad jag nu har lärt mig är att efter en rejäl markkontakt räcker det inte med att laga det som syns. Men måste också leta efter kritiska skador i de delar som bär upp konstruktionen.

Nu har jag bara zappat ihop kroppen och sedan skurit upp undersidan för att kunna komma åt den egentliga skadan.

Här fanns längsgående balkar av lätt-plywood som med all säkerhet var av efter förra kraschen. Nu har jag kommit åt att förstärka brottet med 1,5 mm riktig plywood. Tvärstöttorna är bara där som pressdon för att få så täta limfogar som möjligt. Har här använt great planes 30 min epoxi, "ett lim anpassat för modellflyg" som Arnold en gång uttryckte saken. Normalt limmar jag ju sånt här med vitlim, men här var ytorna lackerade och då funkar ju inte det. Har ruggat med fräs i dremeln.

Trolig orsak till motorbortfall

I min iver att få tanken så nära motorn som möjligt, alltså så korta slangar som möjligt, har jag lyckats klämma eller skava tryckmatning så pass att den gått av. Mässingsröret är heller inte avgradat och därmed ganska vasst.

Alltså har jag lärt mig att lägga lite mer tid på tankinstallationen, att låta den vara fullständigt inpackad i skumgummi. Nu var det nog lite dåligt med det i framkant.

Går in i bilen lite lättare

Minns 80-talets glada managementkurser och budskapet "tänk positivt - foten i kläm? Jajamensan".

Nu är det mycket lättare att få in Capen i bagagen.

Jag tankade, och tankade...

Sällan har jag nog blivit så snopen. Och sällan har jag nog upplevt en sån antiklimax.

Jag började se den bortre horisonten på vinterns stora renoveringsobjekt, den som jag hittade i Staffans soptunna. Kanske skulle jag till och med hinna ut till Maxlanda och köra upp nån tank och justera lite motor och sådär. Taxa lite kanske. Absolut inte flyga. Men kolla så att satt fast och att allt funkade.

Räckviddstesta.

Men först en rejäl provstart hemma i trädgården. All radioinstallation var färdig och det enda som återstod var tankinstallationen, och hur svår kan den vara? Två slangar, funkar det inte på första försöket, så gör det ju garanterat det på andra.

Spänningen steg. Och jag började få upp pulsen i hobbyrummet. Niklas ringde från Västhanget och meddelade att det var kraftiga vindar, i princip rakt på (jag skriver inte att han också sa att det började regna, det skulle bara förstöra en bra historia).

Jag väljer bort Västhanget för att mecka tank till en glödstiftsmaskin, något har uppenbarligen hänt. Om det är mognad som modellflygare eller bara ytterligare ett steg i regredieringen ner mot moped, är jag fortfarande lite osäker på.

Så, alla slangar på plats. Du-bro-quick-fillen fick kopplas om efter att första tankningsförsöker stod som en fontän ur förgasaren. Nu är det bara att köra.

Visst, det är ju en ganska stora tank till den här maskinen, säkert 250 ml eller så. Jag avvaktar ljudet då den ska skvallra i ljuddämparen. Jag ser hur nivån i dunken sjunker. Snart borde det vara fullt.

Konstigt.

Det borde verkligen skvallra snart.

Då kommer det, som en pinkestråle, ut ur den sjätte skruvhålet till landningsstället, där det inte fick plats med nån skruv.

Alltså, hela utrymmet där tanken ligger hade fyllts upp. Och nu började det dessutom rinna utmed hela vingen.

Blä.

Jo, visst. Tanken var spräckt.

Alltså, man lär sig. Det som har kraschat ordenligt är förmodligen trasigt. Och förtjänar åtminstone en rejäl besiktning.

Så nu har jag nog nån halvliter bränsle att torka upp. Jag tror väl att spriten dunstar ganska fort, men vad händer med nitron? Den är väl inte särskilt flyktig?

Och med säkerhet kommer jag senare ikväll begå nästa dumhet. Inte vänta på en större tank. Näe.

Provköra i kväll? Ja!

Alltså, installera tanken från Pittsen, som kanske är halva storleken. Köra lite på backen. Och sen, innan tankbyte är utfört, ta upp den i luften och ha en flygtid på? Ja, vad kan det bli?

Önska mig åtminstone lycka till.

Nytt motorfäste till Capen

Båda originalfästen hade ju brutits av vid den inre skruven. Här länge letat efter en TIG-svets att låna för att svetsa ihop dem. Men gått bet. Därefter har jag letat rör som skulle kunna passa och i förrådet hittade jag ett gammalt barnvagnsunderrede som kom väl till pass. Genom att driva upp rörets dimension med en hylsa kunde jag få till den invändiga kona som krävs för att gummiupphängningen skulle bli bra.

Sen var det bara att såga och svetsa lite.


Vikte stannade på 76 gram i stället för originalets 59. Ganska skapligt tycker jag.

Vad nya hade kostat? Nästan 500 spänn. Så ikväll fick jag till en ganska skaplig timpeng i hobbyrummet.

Förvarad eller begravd?

Det bär mig emot att registrera modeller som "begravda". Men man kanske skulle kunna säga att Pittsen nu hamnat i nåt slags moratorium. Eller är platsen ovanför oljetanken i pannrummet närmast att betrakta som ett mausoleum?

Kanske är dock inte konstigare att den måste ligga till sig här en tid innan jag med någorlunda gott samvete orkar med att förpassa den till den sista vilan.

Är det skam eller sorg som förknippas med denna förvaringsplats?

Här är förmodligen den egentliga orsaken till kraschen.
Detta är ett skruvhål som är dåligt kvalitetssäkrat,
skulle man väl kunna säga. Man skulle också kunna säga
att det är klantigt lagat. Eller att det gick fort.

Några av skadorna. Och såhär ser det ut runtom, liksom...

Hej då, Pittsen...

Höghastighetsstall eller lossnande servo?

Höjdservona på Cappen satt i en liten, liten plywoodbit som hade limmats med epoxi på utsidan av kroppen. Detta tror jag var den egentliga kraschorsaken. Att servona helt enkelt lossnade vid får stor belastning i kombination med bra vibrationer.

Nu har jag petat in en rejäl plywoodbit på insidan av kroppen och förvissat mig om att skruvarna dragit ordentligt. Jag lovar, jag ska inte försöka höghastighetsstalla det första jag gör. Jag tror att jag efter lite finflyg måste montera servon med högre dragkraft.

Proffsigare med Torx?

Jag var djupt bekymrad över att landstället tagit med sig hela plywoodplattan i botten. Kände mig ångerköpt över att jag inte fäst stället med nylonskruv. Men när jag tittade närmare på det hela, så insåg jag att här hade det reparerats förr. Och dragits i stora träskruv ihopp om att få fäste, i stället för att göra en snygg limning med bambuplugg.

Hur som helst, jag tyckte mig ha bråttom, och drog i lite fler skruv, dock lite mer passande dimension. Och visst ser det mycket proffsigare ut med Torx-skalle?

Största bekymret just nu är nog dock att hela nosen tenderar till att bli uppblött av bränsle och olja. Rutten balsa? Finns det? Misstänker i alla fall att det är svårt att få limmet att fästa om träet en gång blivit indränkt. Ska försöka att täta klädseln och alla skarvar på nåt fiffigt vis. Men vet i skrivande stund inte vilket.

Avancerad limningsteknik, eller bara snålhet?

Ett motorfäste till pittsen brast i samband med senaste flygningen. Här det baksidan av fästet som syns. Jag petade in några alumniumbitar som armering och limmade med araldit, eller Epoxi Strong, eller vad det nu heter. 24-timmars, hur som helst. Ska bli intressant att se om det håller...

Hur coolt som helst

Detta är nog den snyggaste motorinstallation jag sett nån gång. Alla kategorier.

Fiffigaste strömbrytaren i stan?

En monochassikontakt från Svebrys, alltså 3,2 mm, med brytare och en stickpropp som passar.

Många fördelar. Slipper fippla på hanget med frusna fingrar. Bara att dra ur pluggen och flyga. Efter avslutat flyg stoppar man stickproppen som naturligtvis i andra änden har en servokontakt som passar i laddaren. Aldrig mer behöver jag lyfta på huven till denna maskin?

Vad är 20 grader?

Rakt ut från Predikstolen på Ålleberg är det numera ganska välröjt. På vintern borde det inte vara några som helst problem med att flyga wurt där. Vem vågar vara med att prova (garanterad motionskvot erbjuds då modell ramlar ner)?

Och vem kan svara klockrent på hur vad 20 grader är? Är 30 grader NNO?