Lite riktigt hobbyrumsarbete

Hyvelbänk, putshyfel, spånor. Snyggt och skönt, lugnt och stilla. Rikt- och planhyveln är långt, långt borta.

Finn fem fel? Det var länge sedan jag använde bandsågen.

Kanske läge på att plocka undan lite först?

Sågen är igång, och det känns som att jag inte behöver skämmas för att jag leker med flygplan i hobbyrummet. Nu är det slöjd, eller rentav konsthantverk?

Nya skevroder till Wursten på gång. Den här gången i tung och hård balsa inköpt på Slöjddetaljer för flera år sedan.

Lite fusk är det ju dock att köra bandslipen. Men det blir väldigt bra ;-). Ett problem är dock att slipdamm från just balsa är väldigt lätt. Självklart, egentligen, men det far runt nåt alldeles fruktansvärt. Så andningsskydd och ordentlig städning efteråt är det som gäller.

Fyra projekt på samma morgon

Morgonstunden är speciell. I synnerhet om hobbyrummet är nystädat och varje bänk ligger där ren och blank som inbjudan till nya möjligheter. Så, i tur och ordning gav jag mig denna morgon i kast med dessa små projekt:

1. Den sorgliga historien om mina skalpellblad. Den tar sin början vid Roslagstull i Stockholm i början av 80-talet då jag arbetade med att skära fotosatser till tidningen Mc-Folket. Vi gjorde egna heloriginal och ingen hade då hört talas om layoutprogram, eller knappt för den delen datorer. Skalpellen och typometern var verktygen för dagen. Med mig därifrån fick jag en liten ask med skalpellblad, Sabre, storlek 3, bladtyp E11, kirurgkvalitet, dock inte sterila. Hur det nu kan komma sig, egentligen.

När jag nästan 20 år senare börjar med modellflyget så kommer dessa skalpellblad fram ur lådan och visar sig vara helt oslagbara. Inga andra knivar eller blad kommer i närheten av den här kvaliteten. Jag lägger ut tråd på svenskt modellflyg och efterlyser dessa blad. Jag ber mina kollegor på jobbet som arbetar som inköpare av konstnärsmaterial att söka efter dessa blad. Jag ber inköpsansvarig på Mattons i Sverige att spåra bladen med den här specifika kvaliteten, och jag hör på telefonen att även han får något av ett romantiskt skimmer i rösten:

-- Jo, de där bladen hade en kvalitet som vi förmodligen aldrig mer kommer att få uppleva igen, suckar han och berättar att även han sparade en sista förpackning av denna sort innan leverantören försvann.

Så, vad gör jag. Jo, jag brynar och slipar och skär med min kniv. Dagens ersättningsblad, som förvisso har samma beteckning, och den speciella långa slipfasen, alltså den extra skarpa eggvinkeln, som gör att du kan skär på tvärsen i balsan, att du kan skära oracover i luften med rakt och fint snitt, som gör att du skära ut fastlimmade servon ur en Fox av Elapor, ja, de bladen tappar skärpan nästan omedelbart. Och vad värre är, de går inte att skärpa!

Skitstål, helt enkelt.

Sabre original kan du skärpa om och om igen. Ett Brittiskt kvalitetsstål, förmodligen valsat i slutet av 70-talet, när en stålarbetare fortfarande hade en rak rygg och en yrkesstolthet värd namnet. Som kunde lukta sig till en bra gjöt. Som inte visste ett dugg om CNC.

-- Hallå, Magnus, du håller just nu på att spåra ur fullständigt. Släpp det där, och gå nu vidare till nästa bild.

-- Förlåt.

*

2. Ett projekt av modernare snitt. Ett snabbt och mycket framgångsrikt projekt dessutom. Se detta I-landsproblem framför dig:

Sedan en tid tillbaka har familjen begåvats med ett block för inköpslistor som har en magnetisk baksida. Genialt, då sitter det alltid en lista på kylskåpsdörren som inte försvinner bland räkningar och reklam.

Men. Så var det ju det där med en penna också. Vi har försökt med snöre. Vi har försökt med att ha pennan hängande på en kort med en flick som hängde ut, liksom. Vi har försökt att ha en penna liggande i fönstret alldeles bredvid kylen. Men icke. Inte har det funnits en penna i närheten bara för att mjölken tagit slut?

Men nu, tack vare en skrotad dator (magneten som sitter inne i en hårddisk är fantastiskt stark) och reklampenna från Kinnarps har jag nu ALLTID en penna på kylskåpsdörren.

Önska mig lycka till.

*

3. Jo, som sagt, jag undrade ju ett tag var alla mina inomhusservon hade tagit vägen. Två av dem hittade jag min fox där det ju inte längre gör nån nytta. Problemet var att de satt tajt inlimmade med vanligt smältlim, inte lågtemp, då hade det gått att värma loss. Nu fick jag skära. Men med en nyslipat Sabre-blad var det en lek.

*

4. Nya skev till Wursten på gång. Fortsättning följer. Nu ska barnen ha frukost.

Formöppning i gryningen

Jag säger det igen. Att öppna form är nog det roligaste man göra i hobbyrummet. I morse gjorde jag det i morgonrocken. Därför fuskade jag lite med att slipa rent utmed kanterna. Tyckte att jag skurit rent så fint i precis rätt ögonblick igår kväll så att jag skulle slippa kantslipningen.

Men jag fick bryta onödigt hårt för att få ut den. Bortsett från att den nöp i kanten på nät enstaka ställe så var det väldig bra släppning.

Och det stora glädjebeskedet är nog att jag sparat 32 gram mot den gamla kåpan. Vilken seger!

Formöppning

Få saker är lika spännande i hobbyrummet som att öppna en form.

Samtidigt är slipdammet bland det värsta jag vet. Jag tror jag är överkänslig mot glasfiber. Samma sak med mineralull, jag har aldrig riktigt fixat att jobba med det.

För att minimera slipandet är det viktigt att skära rent med vass kniv just du laminatet är lagom segt, innan det härdat klart. Då blir det inte så mycket att slipa.

Här ser man mycket tydligt hur snålheten bedrar visheten. Billig sprayfärg från Cheapy tål inte polyester. Det visste jag innan. Har redan gjort det misstaget en gång när jag gjöt kroppen till min el-ocelot-hybrid. (se där, ytterligare ett insomnat projekt jag borde ta tag i...).

Nu tänkte jag dock att "det har ju gått så lång tid så det borde funka bra ändå". Men det gjorde det ju verkligen inte. Billig syntetfärg är ungefär som servalack och krackelerar, reser sig. Jag får nog vara väldigt glad att det släppte över huvud taget, kunde ju lika gärna blivit helt ihopklistrat.

Där det rosa originallacken fanns kvar på kåpan har jag ju dock fått en fin yta.

Det skrovliga yta är aluminiumgtejpen som täckte för det stora hålet. Det mesta här ska ändå sågas bort för ljuddämparen. Notera att jag fått fin yta även där jag satt en bit kontorstejp över skruvhålet. Tänk om jag hade tejpat hela ytan, vad fin den hade varit...

Nu ska jag slipa formen invändigt, faktiskt inte så jobbigt, det är ju bara topparna jag behöver slipa bort. Sedan kommer det att finna toppar kvar i de gjutna kåpan, men även de blir ju då lätta att slipa bort, jag räknar ju med att måla kåpan efter att den är gjuten. Den gången med, ja just det, Biltemas sprayfärg.

Eller så är jag smart och letar rätt på en gammal tråd på svenskt modellflyg som vänder in och ut på just detta problem.

Formen gjuten

Den är väven, eller mattan, 300 grams, funkade inte alls nåt bra med epoxin. Jag har tidigare använt den till polyester, och då är det inga som helst problem. Nu förblev den styv och den sög liksom inte upp epoxin, så det mesta av plasten rann liksom ur mattan och ner på bänken. Inte kul alls.

Så jag fick köra med finväv i botten, två lager 120 grams tuskaft. Och därefter mattan utanpå. Blir en en overkill form till den enda kåpa jag förmodligen kommer att gjuta till min Home Run.

Förhoppningsvis blir det formöppning (eller ska man säga "plugglossning") ikväll. Kanske i direktsändning?

Den här burken med polyester-gelcoat kanske inte var helt färsk. Sist den användes var när jag gjöt formen till hybrid-oceloten. Och det är ju ett tag sen.

Hur som, jag lyckades peta ur lite smet ut botten, och hoppas nu bara att det faktiskt kommer att härda. Annars blir det ju inte så kul.

Ber också om ursäkt för att bilderna den här gången är publicerade i omvänd ordning. Men det framgår kanske.

Inte lika tung som den ser ut

Alltså, med 3-cellsack väger den klart under 200 gram.

Och utan ack, men i övrigt flygklar, väger den alltså bara 157 gram. Det är ju långt ifrån elaksinnade rykten om detta skulle vara en killer-klump på halvkilo.

Reglementsvidrig combat?

Ryktet gick i söndags om att jag ställde upp med reglementsvidrig combatkärra. Jag vet inte jag, SÅÅ tung är den inte. Och visst bidrar väl skalenligheten till en viss känsla?

Jag funderar allvarligt på att bygga en liten depronspitfire bara för combatbruk. Jag tror att det skulle kunna vara roligt. Alltså samma WWII-tänk som i "riktig" combat.

I alla fall fick med J35 Drake några törnar den här gången. Men den står emot det bra, 6 mm depron är inte så tokigt.

Och bortsett från de här kosmetiska skadorna så åkte jag faktiskt hem med tre flygbara maskiner. Det har inte hänt förut.

Pizzan återuppstånden

"Strut", heter det på engelska, men vad heter det på svenska? Vingfäste? Hur som, detta är en svag länk på 08Pizzan. Och jag har lagat den många gånger som syns på bilden nedan. Nu skar jag helt enkelt bort hela det combat-svamp-angripna området och ersatte med nytt färskt depron.
Typisk combat-svamp.
Och så har det då hänt igen, typ för andra gången, att jag slänger några väsentliga delar av ett modellflygplan i soporna. Första gången såg ju ut så här. Kanske håller jag på att mogna som modellflygare?

Vindkraftverk?

Markus har tagit sig an Jespers gamla Cub. Propellern hade en liten skada. Så den fick jag. Centrumhålet var snett och vint, så det pluggade jag igen direkt. Nu ska jag borra det 3,2 mm för då passar den perfekt på en 600 motor. Och därmed tror jag att vindkraftverket till Maxlanda i princip är klart. Kanske behövs det ändå någon form av reglering?

Pizzan får nya vingar

Fina vingar? Dags för skrot? Närå, bara lite renovering.
Självklart ökar jag på såväl korda som spännvidd lite. Det kan väl aldrig vara fel. Återstår gångjärn och linkage, men det ska nog vara klart för drabbning till nästa combat.

Piloten på plats

"Never run an empty office" som de brukar skriva i RCM&E. Samma pilot som i min "riktiga" spit.

Mångfacetterad hobby

Hangröjningen är igång igen. Och det innebär några timmar hobbyrummet som ter sig lite annorlunda än "balsa-bashing". När klingorna varit i sten ordentligt räcker det inte att gå på med filen heller, utan jag kört bort några millimeter först med en gammal rundsliten 6 mm kapskiva i vinkelslipen. På frihand. Funkar bättre än vad det låter som.

Yippie, den blev lätt

Alltså, det blir ju inte bara lätt för att man köper lätta saker. Att bygga lätt är minst lika viktigt. Här en detalj som gav väldigt mycket stadga till en mycket ringa vikt. Kul. Funkar.
148 gram. Har dock ingen aning om hur stor area jag har, för jobbigt att räkna ut på den elliptiska vingen, också. Men den funkar bra, flyger långsamt. Kyrkerörsskolans gympasal kändes stor.

Så börjar den ta sin form

Ingen traditionell vingbalk. Däremot en 3 x 0,4 kolfiberlist i skevroderspalten. Och så fyra stycken 1,5 stänger som kanske fick lite konstig geometri. Men de blev stabilt, dock skruvar vingen lätt på sig, vet inte om det kommer att spela så stor roll.


Det ska vara pull-pull i år...

Jo, jag ska lägga ner lite jobb på cockpiten också, men just nu är bläcket i skrivaren slut, så det får vänta en stund.

Alla gångjärn är tillverkade av diskett-skivor. Otrolig seg plast. Limmat med tunn CA. Gick nog faktiskt snabbare att arbeta med, än att tejpa. Tejpade gångjärn är ju också helt ute i år.

Äntligen har hösten kommit till hobbyrummet

Månaderna har rullat iväg. Sällan har väl hobbyrummet lidit så mycket av så lite aktivitet. Men nu är vi igång igen, äntligen. Den här gången utgår jag lite grann från en ritning i RCM&E. Gör stabbe större, sidroder mycket större, lite mindre spännvidd och lite längre hävarm. Önska mig lycka till.

Till kamouflagemålningen behövde jag lite mörkgrönt, typ BRG, British racing Green. Som skapade med dessa små klickar nästan på första försöket. Fick lägga till lite mera gult, bara.

Sådär ja, allt utskuret, nästan färdigmålat. Väntar nu bara på tork så att jag kan måla andra sidan av kroppen och sidrodret. Har använt mig av grönt (ekologiskt?) depron från Coop Forum. 195 kronor för 10 kvadratmeter. Räcker till några modeller...

Varför blir det såhär?

Efter ytterligare ungefär fyra liter bränsle så ser det ut såhär igen. Helt uppenbart så har det ju bildats alldeles för mycket sot. Men värre är ju att sotet byggts upp på kolven tills den till slut kärvar så pass mycket att det inte går att starta motorn.

Efter rengöring går den som smort igen.

Jag är den gången säker på att jag inte kör den för varmt. Kan felet vara att jag kör för fett och att det därmed sotar för mycket? Trodde att det skulle innebära att motorn sköljs ur och snarare skulle vara ännu renare, i motsats till hur det blir med en bensinmotor som går för fett?

Livsfarlig lödning

Jag fick hem en ny ack till klubbkärran som behövde en kontakt. Niklas har gnällt lite över att multiplexkontakterna är knepiga och löda, men jag har tyckt att de är mycket enkla att jobba med. De senaste har jag dock gjort rent innan med lite smärgelduk och även använt lödvätska, för jag tyckte att det var lite lurigt att få lödningen att smälta ut ordentligt.

Och den här gången blev det verkligen generalfel. Jag lödde, det såg bra ut, och satte i gång laddaren, och gick upp i köken. Redan efter 20 minuter gick jag ner i källaren igen för att kolla, var ju trots allt första gången med en ny ack, och man vet ju aldrig.

Rena Lützen och väldigt skarp lukt. Efter lite felsök kunde jag inte finna någon annan förklaring än att jag lyckats med en kallödning som inte klarade laddarens 3 Ampère. Hela kontakten hade smält ihop, lödningen hade smältbort, kontaktstiften hade smält ner, och plasten hade smält ihop.

Lite otäckt, egentligen, och två viktiga läxor. Slarva aldrig med lödningar, och ladda aldrig obevakat.

Varför?

"Utan tvivel är man inte riktigt klok" skaldade ju Tage Danielsson en gång. Och sannerligen är det väl så. Nu har jag detta lik liggande i mitt hobbyrum, tar plats, är i vägen och känns mycket oinspirerande så här mitt i brinnande flygsäsong. Och jag frågar mig, varför, varför har köpt denna?

Visst, jag skulle kunna rycka ur servona och och slänga resten och ändå ha gjort en bra affär. Men tyvärr vet jag ju att det inte kommer att hända.

Just nu funderar jag på att göra en PSS av den, åtminstone som ett test. Men nog ser det ganska hopplöst ut, eller?

Har man inget startergummi, så gör man sig ett

Egentligen skulle man ha en tävling kring vad bilden föreställer, typ "Vad saknas här"?

Men det kanske vore alltför uppenbart, eftersom många redan vet att jag tillbringat fler timmar letandes efter borttappet startergummi på Maxlanda, och fler timmar med att försöka hitta ett på nätet, än vad jag flugit på sista tiden.

Så, då gör jag väl mig ett startergummi. Började med att gjuta direkt i aluminiumformen som blir kvar av ett utbränt värmeljus, den hade precis rätt storlek (tror att det är en och trekvartstum, samma som en vanlig stickpropp, så där typ 38 mm...).

Så fick det härda i fyra dagar. Men det räckte inte. Så nu bygger jag på lager på lager och låter härda emellan. Det sista ska jag göra en perfekt avgjutning av spinnern, frågan är bara vad jag ska använda som släppmedel?

Tänk om Ikea sålde ARF:er

Då skulle man ta en titt i instruktionen.

Sen skulle planet vara klart.

Denna låda, "Kasett" ska in i ett av överskåpen i husvagnen. Men inte gick det att montera ihop den i husvagnen. Dock, i hobbyrummet, gick det som en dans.