Trolig orsak till motorbortfall

I min iver att få tanken så nära motorn som möjligt, alltså så korta slangar som möjligt, har jag lyckats klämma eller skava tryckmatning så pass att den gått av. Mässingsröret är heller inte avgradat och därmed ganska vasst.

Alltså har jag lärt mig att lägga lite mer tid på tankinstallationen, att låta den vara fullständigt inpackad i skumgummi. Nu var det nog lite dåligt med det i framkant.

Går in i bilen lite lättare

Minns 80-talets glada managementkurser och budskapet "tänk positivt - foten i kläm? Jajamensan".

Nu är det mycket lättare att få in Capen i bagagen.

Jag tankade, och tankade...

Sällan har jag nog blivit så snopen. Och sällan har jag nog upplevt en sån antiklimax.

Jag började se den bortre horisonten på vinterns stora renoveringsobjekt, den som jag hittade i Staffans soptunna. Kanske skulle jag till och med hinna ut till Maxlanda och köra upp nån tank och justera lite motor och sådär. Taxa lite kanske. Absolut inte flyga. Men kolla så att satt fast och att allt funkade.

Räckviddstesta.

Men först en rejäl provstart hemma i trädgården. All radioinstallation var färdig och det enda som återstod var tankinstallationen, och hur svår kan den vara? Två slangar, funkar det inte på första försöket, så gör det ju garanterat det på andra.

Spänningen steg. Och jag började få upp pulsen i hobbyrummet. Niklas ringde från Västhanget och meddelade att det var kraftiga vindar, i princip rakt på (jag skriver inte att han också sa att det började regna, det skulle bara förstöra en bra historia).

Jag väljer bort Västhanget för att mecka tank till en glödstiftsmaskin, något har uppenbarligen hänt. Om det är mognad som modellflygare eller bara ytterligare ett steg i regredieringen ner mot moped, är jag fortfarande lite osäker på.

Så, alla slangar på plats. Du-bro-quick-fillen fick kopplas om efter att första tankningsförsöker stod som en fontän ur förgasaren. Nu är det bara att köra.

Visst, det är ju en ganska stora tank till den här maskinen, säkert 250 ml eller så. Jag avvaktar ljudet då den ska skvallra i ljuddämparen. Jag ser hur nivån i dunken sjunker. Snart borde det vara fullt.

Konstigt.

Det borde verkligen skvallra snart.

Då kommer det, som en pinkestråle, ut ur den sjätte skruvhålet till landningsstället, där det inte fick plats med nån skruv.

Alltså, hela utrymmet där tanken ligger hade fyllts upp. Och nu började det dessutom rinna utmed hela vingen.

Blä.

Jo, visst. Tanken var spräckt.

Alltså, man lär sig. Det som har kraschat ordenligt är förmodligen trasigt. Och förtjänar åtminstone en rejäl besiktning.

Så nu har jag nog nån halvliter bränsle att torka upp. Jag tror väl att spriten dunstar ganska fort, men vad händer med nitron? Den är väl inte särskilt flyktig?

Och med säkerhet kommer jag senare ikväll begå nästa dumhet. Inte vänta på en större tank. Näe.

Provköra i kväll? Ja!

Alltså, installera tanken från Pittsen, som kanske är halva storleken. Köra lite på backen. Och sen, innan tankbyte är utfört, ta upp den i luften och ha en flygtid på? Ja, vad kan det bli?

Önska mig åtminstone lycka till.

Nytt motorfäste till Capen

Båda originalfästen hade ju brutits av vid den inre skruven. Här länge letat efter en TIG-svets att låna för att svetsa ihop dem. Men gått bet. Därefter har jag letat rör som skulle kunna passa och i förrådet hittade jag ett gammalt barnvagnsunderrede som kom väl till pass. Genom att driva upp rörets dimension med en hylsa kunde jag få till den invändiga kona som krävs för att gummiupphängningen skulle bli bra.

Sen var det bara att såga och svetsa lite.


Vikte stannade på 76 gram i stället för originalets 59. Ganska skapligt tycker jag.

Vad nya hade kostat? Nästan 500 spänn. Så ikväll fick jag till en ganska skaplig timpeng i hobbyrummet.

Förvarad eller begravd?

Det bär mig emot att registrera modeller som "begravda". Men man kanske skulle kunna säga att Pittsen nu hamnat i nåt slags moratorium. Eller är platsen ovanför oljetanken i pannrummet närmast att betrakta som ett mausoleum?

Kanske är dock inte konstigare att den måste ligga till sig här en tid innan jag med någorlunda gott samvete orkar med att förpassa den till den sista vilan.

Är det skam eller sorg som förknippas med denna förvaringsplats?

Här är förmodligen den egentliga orsaken till kraschen.
Detta är ett skruvhål som är dåligt kvalitetssäkrat,
skulle man väl kunna säga. Man skulle också kunna säga
att det är klantigt lagat. Eller att det gick fort.

Några av skadorna. Och såhär ser det ut runtom, liksom...

Hej då, Pittsen...

Höghastighetsstall eller lossnande servo?

Höjdservona på Cappen satt i en liten, liten plywoodbit som hade limmats med epoxi på utsidan av kroppen. Detta tror jag var den egentliga kraschorsaken. Att servona helt enkelt lossnade vid får stor belastning i kombination med bra vibrationer.

Nu har jag petat in en rejäl plywoodbit på insidan av kroppen och förvissat mig om att skruvarna dragit ordentligt. Jag lovar, jag ska inte försöka höghastighetsstalla det första jag gör. Jag tror att jag efter lite finflyg måste montera servon med högre dragkraft.

Proffsigare med Torx?

Jag var djupt bekymrad över att landstället tagit med sig hela plywoodplattan i botten. Kände mig ångerköpt över att jag inte fäst stället med nylonskruv. Men när jag tittade närmare på det hela, så insåg jag att här hade det reparerats förr. Och dragits i stora träskruv ihopp om att få fäste, i stället för att göra en snygg limning med bambuplugg.

Hur som helst, jag tyckte mig ha bråttom, och drog i lite fler skruv, dock lite mer passande dimension. Och visst ser det mycket proffsigare ut med Torx-skalle?

Största bekymret just nu är nog dock att hela nosen tenderar till att bli uppblött av bränsle och olja. Rutten balsa? Finns det? Misstänker i alla fall att det är svårt att få limmet att fästa om träet en gång blivit indränkt. Ska försöka att täta klädseln och alla skarvar på nåt fiffigt vis. Men vet i skrivande stund inte vilket.

Avancerad limningsteknik, eller bara snålhet?

Ett motorfäste till pittsen brast i samband med senaste flygningen. Här det baksidan av fästet som syns. Jag petade in några alumniumbitar som armering och limmade med araldit, eller Epoxi Strong, eller vad det nu heter. 24-timmars, hur som helst. Ska bli intressant att se om det håller...

Hur coolt som helst

Detta är nog den snyggaste motorinstallation jag sett nån gång. Alla kategorier.

Fiffigaste strömbrytaren i stan?

En monochassikontakt från Svebrys, alltså 3,2 mm, med brytare och en stickpropp som passar.

Många fördelar. Slipper fippla på hanget med frusna fingrar. Bara att dra ur pluggen och flyga. Efter avslutat flyg stoppar man stickproppen som naturligtvis i andra änden har en servokontakt som passar i laddaren. Aldrig mer behöver jag lyfta på huven till denna maskin?

Vad är 20 grader?

Rakt ut från Predikstolen på Ålleberg är det numera ganska välröjt. På vintern borde det inte vara några som helst problem med att flyga wurt där. Vem vågar vara med att prova (garanterad motionskvot erbjuds då modell ramlar ner)?

Och vem kan svara klockrent på hur vad 20 grader är? Är 30 grader NNO?

Nytt landställ på Microbat

Två lager 0.8 mm kryssfanér (det är väl bara på slöjdlärarutbildningen som plywooden får den beteckningen) kan göra underverk.

Lättare och starkare än stål. Och snyggare!

Gästflyg från Stenstorp, fortsättning

Men först nu blev det av, utbytet mellan två av kommunens klubbar.

I dag har vi ju fyra modellflygklubbar, vilken som är äldst är mest prominent eller störst eller bäst, har jag inte någon direkt synpunkt på. Det är det så många andra som har. Och bland stormar i vattenglas, så överträffar nog denna allt annat jag tidigare sett. Och då har jag sett många sådan processer i andra sammanhang, alltså att man bekämpar varandra i stället för att gå samman mot de egentliga fienden.

Nåväl, nu kändes det extra kul att få ta emot celebert besök på Maxlanda, flyga lite ihop, och bäst av allt, få skjuts till och från fältet när jag nu inte kunde köra själv. Se där, det är alltid en baktanke ;-).

Att få en så stilla hösteftermiddag som vi fick, är nog lite unikt. Luften var slät som sammet och bjöd inte på så mycket som en tillstymmelse till överraskning. Spänningen fick man helt och hållet stå för själv. Och det lyckades vi bra med.

Tack för en trevlig eftermiddag som bådar gott för kommande säsonger.

Jag är blott en skugga av mitt forna jag

VÄSTHANGET, fredag em: Ensam på plats, solen skiner strax innan den går ner i sydväst. Bra lyse på modellen. Vindriktning ca 310 grader. Medelvind ca 10-12 meter per sekund.

Lätt att förfalla till uttryck som optimalt.

Aldrig tidigare har Ocelot-hybriden flugit så fint. Är det inte lite typiskt att den passar på att göra det när man inte har vittnen?

Först nu kan man nog säga att jag justerat in den och fått i ordning på den. Sist jag flög den i hård vind, var jag mest nervös. Den fladdrade i hög fart, inte roderfladder, utan vaggade liksom fram och tillbaka som om någon satt och lekte med ett sidroder som inte fanns.

Självklart trodde jag att det hade med den minimala fenan i traditionellt balsalistverk. Nästan traditionellt i alla fall. Den har faktiskt en framkant som är något slags hårdträ/balsa/limträ/basning/formpress-historia. Jag har provat den tekniken i flera olika byggen nu, och är fascinerad över dess livslängd på hanget.

Nu vet jag att vaggningen inte hade med fenan att göra, utan ett gammalt "radiofel" som uteslöts i och med att jag skiftat signalkablarna mellan de båda vingservona. Det är enda ändrade parametern.

Tidigare hade jag en viss oregelbunden gång på det ena servot som jag trodde hade med sändaren att göra. Men som måste ha berott på induktionsströmmar inne i kroppen, antingen i kabelhärvorna, eller runt mottagare. Bara genom att skifta kanaler, alltså 2 bytte plats med 5, och så ändra riktning på gången samt nya mittlägen. Observera att jag inte ändrade något i den mekaniska installationen och inte heller i mottagaren, utan endast i det kontaktdon där vingen ansluter till kroppen.

Alltså, båda servona arbetar i precis samma läge som tidigare, så det är inte något mer puttarna eller dreven där. Inte heller något annat mekaniskt.

Hur som helst kändes det igår som om jag fått en ny modell. Stabilt som en tremetare utförde den trippla vertikala rollar, immelmannar och split-s:ar i oavbruten följd längs med hangkanten, dykningar från hög höjd, rakt ner utmed hanget, så lång ner att den knappt syntes, och sedan upp igen, långt, långt upp, utan att tveka om var den var, eller vart den var på väg. Jag upplevde nåt slags total kontroll, härlig känsla.

Korvlådan behöver dock vissa justeringar. I ett kritiskt läge höll den på att blåsa av mig, hängde halvvägs ut på antennen, inte något trevligt vindfång. Nu har jag lagt konstruktionen av korvlådans bakkant på entreprenad till min ömma mor. Uppgiften är att tänka kuvös.

Och så ska man ju aldrig skriva rubriker som inte har täckning i texten. Den är inte sann, jag har bara gått ner fem kilo sedan operation. Borde nog gå ner fem till, sedan behöver jag inte tvätta byxor på ett halvår, tror jag. 

Hôl i vägga, bôra på, bôra på...

Plöstligt blev frun både elektriker och snickare.

Sedan kan man ju undra vad det här inlägget har att göra på den bloggen? Svaret är dock enkelt. Det råkade hamna här, och på grund av lite badrumsrenovering så har kärnverksamheten legat nere på ett mycket allvarligt sätt.

Stavas Tycka synd om.

Plus att jag tycker att hon är ganska söt. Med sin trädbeskärningssåg som fixade jobbet på ett sätt som övertrumfade två pojkars föredragna metoder (kedjesåg och tigersåg, brum-brum...).

Gästflyg från Stenstorp

Vi har pratat om det sedan i våras. Men först nu blev det av, utbytet mellan två av kommunens klubbar.

I dag har vi ju fyra modellflygklubbar, vilken som är äldst är mest prominent eller störst eller bäst, har jag inte någon direkt synpunkt på. Det är det så många andra som har. Och bland stormar i vattenglas, så överträffar nog denna allt annat jag tidigare sett. Och då har jag sett många sådan processer i andra sammanhang, alltså att man bekämpar varandra i stället för att gå samman mot de egentliga fienden.

Nåväl, nu kändes det extra kul att få ta emot celebert besök på Maxlanda, flyga lite ihop, och bäst av allt, få skjuts till och från fältet när jag nu inte kunde köra själv. Se där, det är alltid en baktanke ;-).

Att få en så stilla hösteftermiddag som vi fick, är nog lite unikt. Luften var slät som sammet och bjöd inte på så mycket som en tillstymmelse till överraskning. Spänningen fick man helt och hållet stå för själv. Och det lyckades vi bra med.

Tack för en trevlig eftermiddag som bådar gott för kommande säsonger.

När hanget är som bäst

Underbara vindar, vackert väder, goda kamrater som hjälpte till att bära och skjutsa, så mycket bättre kan det inte bli. Tack för en fin dag på hanget. 

Komplement till sajten

Att uppdatera en sajt, tar alltid mer tid än vad man tänkt sig, om man nu inte gör det via något smart administrationssystem som Bravomedia.

Att däremot slänga upp nåt på en blogg går desto kvickare. Och snart kommer det nog hobbyrumsbilder här.