Alltså, det blir ju inte bara lätt för att man köper lätta saker. Att bygga lätt är minst lika viktigt. Här en detalj som gav väldigt mycket stadga till en mycket ringa vikt. Kul. Funkar.
148 gram. Har dock ingen aning om hur stor area jag har, för jobbigt att räkna ut på den elliptiska vingen, också. Men den funkar bra, flyger långsamt. Kyrkerörsskolans gympasal kändes stor.
Ingen traditionell vingbalk. Däremot en 3 x 0,4 kolfiberlist i skevroderspalten. Och så fyra stycken 1,5 stänger som kanske fick lite konstig geometri. Men de blev stabilt, dock skruvar vingen lätt på sig, vet inte om det kommer att spela så stor roll.
Jo, jag ska lägga ner lite jobb på cockpiten också, men just nu är bläcket i skrivaren slut, så det får vänta en stund.
Alla gångjärn är tillverkade av diskett-skivor. Otrolig seg plast. Limmat med tunn CA. Gick nog faktiskt snabbare att arbeta med, än att tejpa. Tejpade gångjärn är ju också helt ute i år.
Jag fick hem en ny ack till klubbkärran som behövde en kontakt. Niklas har gnällt lite över att multiplexkontakterna är knepiga och löda, men jag har tyckt att de är mycket enkla att jobba med. De senaste har jag dock gjort rent innan med lite smärgelduk och även använt lödvätska, för jag tyckte att det var lite lurigt att få lödningen att smälta ut ordentligt.
Egentligen skulle man ha en tävling kring vad bilden föreställer, typ "Vad saknas här"?
Så, då gör jag väl mig ett startergummi. Började med att gjuta direkt i aluminiumformen som blir kvar av ett utbränt värmeljus, den hade precis rätt storlek (tror att det är en och trekvartstum, samma som en vanlig stickpropp, så där typ 38 mm...).
Då skulle man ta en titt i instruktionen.
Sen skulle planet vara klart.
Egentligen hade jag inte tänkt att ta med några flygplan i husvagnen den här sommaren. Mest för att det inte skulle få plats några.
I går var det västhang. Riktigt bra sådant, men jag låg hemma framför teven och susade och skyllde lite lamt på att min Wurst nog var lite trasig. Jag hade dock en föreställning om att det bara skulle vara att droppa i lite CA där skevrodret var av, det har ju liksom hänt förut.
Man tager en bit mässingsrör ur sitt förråd av rör. Här 3 x 0,5, som alltså har 2 mm hål.
Sen putsar man till ytorna, och ser till att spalten blir så liten som möjligt. Silverlod blir asstarkt om spalten är liten. Här använder jag 600-graders lod och givetvis rätt flussmedel. Viktigt att det finns någon oxid på ytorna.
Hjälpande händer är alltid bra. Såna här små detaljer går bra att löda med den lilla butangasbrännaren som ser ut som en penna och bl a finns hos Biltema, artikelnummer 
Och sen "bara" borra upp utan att borra igenom väggen på andra sidan. Lite kinkigt att ställa in borrmaskinen rätt, när man inte har särskilt exakta grejor. Men det funkar om man tar det lite varligt.
Bara putsa av alla vassa kanter som annars lätt skär hål på silikonslangarna. Och så blåsa rent ordentligt, givetvis. Vad ska jag nu med detta T-kors till?
När jag ändå höll på denna givande morgon, och riktade landställen på spitfiren, så hade jag problem med att se ackvarnaren eftersom modellen låg upp och ner. Det är ju viktigt att kolla landställens båda ändlägen så att de inte drar mer ström där. Förut har jag böjt mig ner i en hopplös ställning för att se ackvarnaren och landställen samtidigt.
Under ett antal veckor har jag varit lite mjuk. Och meckat husvagnskyl. Men är nu mallig över att ha fått igång såväl 12-voltsdriften som gasdriften. En hel del meck men efter att det faktiskt funkar så känns det ändå rätt så roligt. Frågan är väl mest om jag kommer att våga sova på natten med gasen på?
Loppet är mer sotigt än repigt. Det som ser ut som repor sitter bara i sotet. Men det är väldigt mycket sot för att att gått ca fem tankar. Tycker jag i alla fall.
Utan tvekan är orsaken till nypningen att det är för mycket sot påbyggt på kolv och i lopp.
Varför det blivit så är väl en annan fråga. Kan det vara så enkelt att jag kört för fett?
Innan jag hade bestämt mig för kupolmuttertillverkning gav jag mig kast med att försöka gänga motoraxeln. Ett projekt dömt att misslyckas. Så nu sitter det en bit M3 gängtapp i spetsen på axeln. Och där lär den få sitta...
Så ser den ut. Snygg? Knappast! Funktionell? Jajamensan, hoppas jag. Jag har lött med silver, haft snygga ytor, ganska tät spalt och då ska silverlod ha rätt så hög hållfasthet. Här blir det ju dock fråga om både drag- och skjuvkrafter, dock inte mycket större än vad jag drar skruven till själva spinnern. Så drar jag den bara lagom hårt, så ska det nog gå bra.
Jag kan inte rå för det, men jag känner något slags dragning till insuget. Ju större desto bättre. Kan det har något med barndomen att göra? Är det freudianskt? Eller är det bara så enkelt att att Puch-trimmar-metoden slår igenom. Borra så stort det går?
Den tyngre motorn krävde placering av acken långt bak i bakkroppen. Och då gick det ju inte med ett platt ack, utan jag fick löda ihop en ny fyrkantig. Men det känns bra att kunna justera tyngdpunkten utan att behöva addera något bly.
Och dels fixat med så banala saker som att byta gångjärn till köksbänken i nya husvagnen bara för att de gamla var lite rostiga. Ja-ja, förhoppningsvis ger det poäng som går att byta mot flyg.
Här hade jag efter förra "landningen" bara limmat rakt av med epoxi. Den här gången förstärker jag med sex stycken kolfiberstänger som jag placerar mitt i fogen. Limmar med CA.
Limmar träbitarna på nytt med 30 min great planes epoxi. Ett lim som är "avsett för modellflyg", som Arnold en gång uttryckt saken.
