Därför

Förra gången jag skrev om detta projekt så frågade jag mig "Varför?".

Nu kan jag bara säga: "Därför!"

I luften till påsk?

Önska mig lycka till...

"Bara" beslut om dekor kvar

Så står man då där, har massor med ny klädselfilm i olika balla färger. Men hur ska den läggas? Kanske såhär:

Helping hands

Vem får man bäst hjälp av? Två bröder eller två skruvtvingar?

Strömbrytare, laddkablar och ackar på plats

Finlösning. Impar på hanget ända till man tappar bort sin rump. Men väldigt praktiskt. Dra ut laddkabeln och sätt på mottagaren. Stäng av igen, genom att sätta i laddkabeln. Idiotsäkert? Vilken broder passar den bäst?

Klassisk lösning. Liten fin-vippa som är av framåt, och på bakåt, givetvis. En kontakt till mottagaren och en kontakt till laddaren. Den pillas in i skarven bara, då man inte laddar. Funkis, men inte lika cool.

Ovansidan, sa bull, undersidan sa bill?

Det är inte trångt på ovansidan. Det är en inspektionslucka. Det syns väl ur tydligt som helst!

(Parafras på Bill Gates famösa "it's not a bug, it's a feature", fast det är tydligen oklart huruvida han faktiskt sagt det eller ej...?)

Dubbel special

Förnedringen är total. Jag är prostituerad. Jag skulle aldrig erkänna att det är lite kul. Eller att jag ser det som ett jobb, vilket som helst. Jag är helt enkelt utnyttjad. Ett offer. En missbrukare. Hjälp!

Balsa-bashing i all ära, men lite metallslöjd smäller nog bäst?

Klicka på bilderna, för en gångs skulle blir de rejält större. Och jag tror att de talar lite för sig själv. Collagen gjorda picasa 3 på två minuter.

V som i Victory?

Det är svårt att beskriva, men det är en mycket speciell känsla att bygga upp nånting från scratch i balsa. Det tycks också som om den kommer att bli både skapligt lätt och förhoppningsvis tillräckligt hållbar.


Jag fick gubbesök i hobbyrummet också. En man som var lite fåfäng och ville spegla sig i glansen av alla framgångsrika projekt? Nej, icke så. Bara en vilsen pôjk som fick sig en specialanpassad inspektionsspegel att kolla trottelservot med, utan att behöva skruva av kåpan...

En v-stabbe tar sin början

Jag vet, fegt med balsa. Men det känns väldigt bra att vara där igen. Nu torrbasar jag, 0,8 mm plywood i mitten och så 1 mm abachi på ömse sidor. Givetvis limmat med det där gula limmet som är utvecklat för just detta ändamålet. Känner mig lite vuxen.

Nu avlöser projekten varandra

Vårstress i hobbyrummet. Home Runnen är klar för start. Nu raskt över till nybygge av v-stabbe till el-oceloten. Den förra v-stabben jag byggde var ju för liten och för tung. Så jag har tänkt balsalister den här gången. Men det kanske blir för fult. Ska jag bygga en skalvariant i alla fall? Hinner jag komma igång med formar och vaccum innan vårtermiken är igång? Knappast. Får nog bli balsa-lister och oracover i alla fall, ett svårslaget koncept.

Och så måste jag ju hitta på något coolt att skriva på mina vingar. Original står det ju "Ocelot". Hur coolt är det? Jag vill ha nåt i stil med "Blue Max Dark Side of the Slope Heavy Duty Combat Killer".

Men det kanske är lite överdrivet. Eller rent av löjligt?

Coolaste motorkåpan i stan?

Det är roligt att arbeta med vattendekaler. Nu ska jag bara prova en "riktig" skrivare på jobbet, som har så kallat pigmentbläck, i stället för det billigare dye-bläcket. Inbillar mig att det kanske inte kletar ut sig på samma sätt och är helt säker på att det kommer att tåla solljus utan blekning mycket bättre.

Och så lite klarlack också, förstås.

DS, Dark Side, Downside

Inte bara Dynamic Soaring. Utan också beviset på en lögn. Jag ljög alltså i förra inlägget. Dubbelt upp, dessutom.

Dels hade jag ju undersidorna kvar. Och dels är det inte "bara" att klarlacka. Hur jag än försöker, går det inte att klarlacka båda sidor samtidigt, det är dömt att misslyckas. Så jag får helt enkelt sätta fokus på en sida och försöka göra den snyggt.

Sen är det ju det där med skarvarna vid maskeringarna. Med många olika lager som först svart linje, sedan silverbas, guldbas, pearl och kanske 5-6 lager candy, så blir det ju dessutom ganska höga skarvar att fylla upp. Att fylla dem helt, skulle nog addera för mycket vikt. Så jag kommer nöja mig med att göra nåt slag mjuka övergånger.

Men icke desto mindre kommer det att innebära ytterligare omgångar av att slipa, lacka, slipa.

Så det är inte "bara" att klarlacka än. Men det känns samtidigt mycket tillfredsställande att börja skönja ett slutresultat. Ena ovansidan är dock inte dekorerad än, har svårt att bestämma mig för design såväl som kulör. Men jag tror jag ska försöka göra nåt snyggt.

Bara klarlacken kvar...

Nu börjar det likna nåt. Den candyröda i mitten, på guldbas, går dock inte att reproducera, den måste ses i verkligheten för att komma till sin rätt.

Vallar sina egna skidor

En stolt far i hobbyrummet tittar på när 11-åringen och 9-åringen vallar sina egna skidor. Och dom gör det bra, riktigt bra.


Först smälta på vaxet.


Sedan arbeta in det och verkligen se till så att det hamnar överallt.



Först sickla av med en träkloss, och sedan polera med nylonstrumpa (är nog faktiskt farmors strumpa).

Sedan blev det lillasysters tur. Storasyster var inte sen på att visa hur man gör...

Nu är det pay-back time i hobbyrummet.

Kärt återseende

Det här är nog mitt stoltaste hemmabygge. Har legat i träda länge nog. Flyger fint. Senast på osthanget.

Som en cancersvulst på flygkroppen

För att travestera det famösa citatet av Åke Green när han böghatade från predikstolen.

Men det är lätt att man lackar ur lite, och försöker projicera frustration på nån annan när egna tillkortakommanden uppstår. Här vingen på ena oceloten som svullnade upp och sprack på ett konstigt sätt. Varför? Gissa vad som händer när man våtslipar med vatten och kommer ner i skiktet av balsa?

Bara att sprätta upp, låta torka, fylla med CA, och så spackla, slipa, spackla, slipa, på med filler, slipa, mera filler, slipa.

Osv.

Slipa, slipa, slipa

Som jag slipar. Vet inte hur många timmar jag slipat de senaste veckorna. Men nu börjar det likna nåt. Är ganska kontemplativt, också. En begränsning är att inte slipa mer än vad huden på fingertopparna hinner växa. Annars gör det ont, mycket ont...

Den flyger, länge leve the Cube!

Jorå, tredje gången gillt så flög den faktiskt ganska kontrollerat. Så pass att jag kunde tömma två ackar i alla fall. Snyggt? Näe, det ser förfärligt ut i luften, den vaggar fram om tillbaka som nåt slagsmissfoster, kanske samma typ av aerodynamiska felaktigheter som inavlade guldfiskar som ju blir såna där slöjstjärtar, i akvariet, du vet. Man ska ju tänka luften som en vätska för att förstå aerodynamik bättre.

Hur som, förfinandet av framför allt tyngdpunkt i båda ledderna kommer att fortgå. Liksom val av lämplig musik till ett aeromusical-program. Förslag mottages tacksamt... ;-).

Thinnertrasan vandrar mellan husen

Nu har jag slagit på stort och köpt riktig filler, eller slipgrund som det kallas på svenska. Inga mer experiment. Torkar bra. Luktar starkt. Spelar pop. Känns som 70-tal.

Första riktiga lackeringen i hobbyrummet

Under 70-talet höll ju jag och storebror på en del med motivlackering. Häromåret hittade jag en del gamla färgburkar hos lillebror som räddade undan inlämning till miljöstation. Att känna lukten av Du Ponts enkomponents akrylfärger kändes ganska konstigt. Mammas gata ska lukta kanelbullar, inte nagellack gånger ett hundra i styrka.

Hur som, den intensivt röda hade tyvärr torkat sönder. Så jag blandade lite orange med lite vinröd och fick efter ca sex lager fram den här kulören på en silverbas jag lagt av Biltemas vanliga hobbyspray. Riktig förtunning har jag inte ens försökt få tag på, men chansade med lite cellulosathinner som den lokala billackeraren faktiskt hade stående. Och det funkade.

Kulören går inte att ge rättvisa i vare sig tryck eller på webb utan måste ses i verkligheten, då den liksom är levande. Olika ljusförhållanden ger också helt olika kulörer på ett helt annat sätt än med vanliga färger.

Undrar om den kommer att flyga bra, också?